Reformer och vardagsutmaningar ur glesbygdsperspektiv

peymanDe senaste åren har flera reformer genomförts. Staten har haft ambitionen att höja läraryrkets status, löneläget och att intressera fler för läraryrket. Vi kan troligen inte utvärdera ännu om intentionerna förverkligats, men andra effekter märks i vår vardag redan idag. Dessa effekter och andra vardagsutmaningar i glesbygd handlar det här blogginlägget om.


Legitimationsreformen och lärarrekrytering

Rekryteringsfrågan är vår största utmaning. Det är inte en kommande utmaning, utan är en verklighet redan nu. Kramfors har i princip varit tvungen att ha inflyttning om en lärare ska rekryteras. Eller i vissa fall rekrytera från närliggande kommuner inom 4-8 mils avstånd. Vi vet dock att inget stort antal arbetslösa lärare finns i andra närliggande kommuner heller.

Legitimationsreformen har gett följande effekt sedan 2011:

  • Redan innan reformen slog igenom bytte flera personer arbete. Det var duktiga, lämpliga människor som redan kände en tveksamhet kring skolans arbetsmiljö. De kunde ha fortsatt kämpa för att vända skolans utveckling, men då signalerna om flera års påbyggnadsutbildning började skickades ut, valde de att tidigt hoppa av tåget.
  • Flera individer har känt oro, inte fått svar från Skolverket på sina frågor om vad de behöver läsa för att få legitimation osv. Otydligheten och osäkerheten har orsakat mänskligt psykiskt lidande. Risken att behöva studera flera år för att få legitimation för att göra det man gjort i massor med år har inte gagnat dessa människors livssituation.
  • Ingen uppenbar effekt av ökad popularitet av läraryrket har kunnat noteras lokalt.

Sammantaget har reformen förvärrat situationen för vår skola. Där den ev. inte förvärrat, har den i alla fall inte förbättrat. Om en dansklubbsägare inte har några gäster, några som vill komma in och dansa på dansgolvet, bör hen då gå till entrén och höja kravet på de som ev. skulle vilja komma in? Det finns vissa teorier om att höjda krav ökar populariteten eller exotismen men det förutsätter att förändringen görs i strategiskt rätt läge. I detta fall genomfördes reformen vid fel tillfälle ur mitt perspektiv.

Förstelärarreformen

Med ovanstående rekryteringsutmaningar i åtanke, hur har förstelärarreformen påverkat vår vardag?

Kort kan jag sammanfatta det på det här sättet: situationen har förvärrats.

När vi nu annonserar ut en lärartjänst, konkurrerar vår annons med förstelärarannonser. Det betyder att annonsen är mindre attraktiv. För att kunna erbjuda en attraktiv tjänst måste vi således annonsera ut en förstelärartjänst. Vem vill söka en ”andrelärartjänst” om hen kan söka förstelärartjänst?

Det innebär i sin tur att vi signalerar internt att våra egna lärare inte duger till att utnämnas till förstelärare, utan vi söker en ”extern”. Här kan vän av ordning hävda att de befintliga lärarna på skolan ju kan söka den förstelärartjänst som annonseras. Och det är sant, även om det i sig inte heller är helt givet. Men vad händer med vakansen som uppstår även om en av de befintliga lärarna får den förstelärartjänsten? Då ska vi ju fortfarande leta efter en ”andrelärare” och vem är intresserad av det så länge hen kan söka en förstelärartjänst?

Naturligtvis finns det nyutbildade lärare eller andra verksamma som inte har högre ambitioner, men om vi sammanför det svårrekryterade läget som redan fanns, med begränsningarna som legitimationsreformen inneburit och sedan kryddar med förstelärarreformens garanterat oförutsedda effekter, så kan nog vem som helst inse att glesbygdens situation inte har förbättrats i alla fall.

Lägg därtill att det finns lärare som på sina skolor utnämnts till förstelärare. Dessa har då mindre benägenhet att söka tjänst hos annan skola där de riskerar att mista sin förstelärartjänst. Reformen har således också minskat rörligheten, åtminstone inom det geografiska område där jag befinner mig och verkar.

Efter att jag egentligen hade skrivit klart det här blogginlägget hade vi ett ledningsmöte 25 februari. Ett ärende som togs upp var pensionsavgång av en matematiklärare. Där berättade en facklig representant att det varit fackmöte dagen innan och den undran som fanns var hur skolledningen skulle ställa sig om de sökande ställde krav på att tjänsten också skulle bli en karriärtjänst.

Mm, jag förstår frågan, vet om komplikationerna och håller med om vilka stora svårigheter vi kan hamna i. Jag vill gärna träffa den sakkunnige på utbildningsdepartementet som förutsåg detta problem men hittade något argument för att inte lyfta upp det som ett av de största hindren i genomförandet av reformen. Finns den personen?

Och vad händer 3 mars? Mejl inkommer till mig från en arbetssökande som undrar om tjänsten som utannonserats kan ”göras till en lektorstjänst?”. Det här är vår vardag och kan inte förnekas.

”Fria” skolvalet och reaktioner från elever och vårdnadshavare på liten ort

Den 29 januari publicerade DN följande:http://www.dn.se/sthlm/larare-och-rektorer-drunknar-i-e-post-fran-arga-foraldrar

Rubriken var lite kort men direkt i ingressen framgår att det handlar om Stockholms skolor. Och det är viktigt att påpeka eftersom mina erfarenheter inte alls pekar på samma problematik. När jag talat med kollegor, sett och hört vilka typer av ärenden som drivs i städer där konkurrens mellan skolor finns, så är det vitt skilt från min vardag.

I glesbygd har jag inte märkt av ”om du inte gör som jag säger, tar jag med mig barnet och elevpengen”-mentaliteten. Absoluta majoriteten av vårdnadshavarna och eleverna bemöter oss som arbetar i skolan med respekt. De mejl med sk. klagomål som inkommer är mycket vänligt formulerade trots att vi ibland de facto brustit, oftast i vår informationsförmedling. Men inte är det ”Vad är det ni håller på med?!!”-ton.

Min analys av detta har hittills resulterat i följande:

  • De vårdnadshavare som kan anses vara medelresursstarka till resursstarka, anser och inser att det inte är någon större vits att skapa större ståhej kring ärenden. Att sakligt framföra sina åsikter ger bäst effekt.
  • På liten ort är de flesta familjerna inte intresserade av att rikta uppmärksamhet mot sig själva och sina barn.
  • Flera vårdnadshavare som faktiskt skulle ha behövt anmäla brister av olika slag saknar själv förmågan att göra detta. Stort likvärdighetsproblem, anser jag.
  • De anmälningar som hittills drabbat skolan, under min tid, har drivits av familjer med stora problem i sina liv utanför skolan. Anmälningarna har använts som verktyg att orsaka skada gentemot kommunen, enskild lärare eller för att försöka planera för skadeståndsärende.

Det ovanstående sammantaget gör att jag ser stora skillnader i hur vår vardag ser ut, beroende på vilken skola vi arbetar på och hur orten ser ut. Att hota mig som rektor med att flytta sitt barn är tämligen ineffektivt eftersom närmaste skola innebär pendling med 9 mil om dagen.

Samtidigt är jag som rektor ytterst oskicklig om jag skapar dåliga relationer med människor på liten ort. Detta innebär att det finns drivkrafter från båda håll att få situationen att fungera. Om det inte finns en dold agenda, t.ex. att planera för skadestånd, blir det således enklare att vara rektor i glesbygd än i storstad ur det perspektivet. Den utmaning som däremot blir svårare, är myndighetsutövningen. Att t.ex. stänga av ett barn från skolan, där vårdnadshavaren tar hand om mina egna barn på förskolan, eller på andra sätt hamna i disciplinära frågor med människor som ingår i ens egen vardag, är faktor som prövar professionaliteten.

Transporter och avstånd:

Strax innan valet fick vi höra om många olika nationella förslag. ”Matlyft”, mer svenska, mer matematik, mer idrott, mer brottsförebyggande åtgärder mm. skulle in i skolschemat. Idag har vi utmaningen att skolan inte bestämmer över skoltiden, utan det gör bussarna. Om bussarna behöver gå en viss tid är det bäst att eleven sitter på den bussen annars kommer hen inte hem närmaste timmarna, om ens dygnet. Den som föreslår t.ex. matlyft och vill ha längre lunchrast, måste förstå att något annat måste bort. Eleverna har idag emellanåt helt horribel arbetsmiljö. På några få minuter ska de hinna fysiskt omöjliga avstånd.

Varför schemalägger vi så? För att den garanterade undervisningstiden är en teoretisk produkt som granskas på papper. Det som avgör vad och hur eleverna hinner med i verkligheten är bussarna. Den dagen jag kan beställa bussar efter den tiden som behövs för att studierna ska kunna bedrivas vettigt och maten intas avstressat, kan förslagen om mer innehåll i schemat välkomnas. Annars kan elever som bor i t.o.m. relativt ”centrala” områden i glesbygd inte ta sig hem.

Att försöka åtgärda dessa utmaningar som involverar kolosser som Landstinget och kommunen är övermäktigt för en rektor, men också för höga makthavare har det visat sig. Enorma summor är inblandade; 1 miljon kr/buss/år enligt uppgift, vilket gör att makt och ansvar för elevernas skolgång inte finns hos samma instans. Ska också glesbygden vara delaktig i de förslag som läggs, måste även transport- och avståndsutmaningarna tas på stort allvar.

Gällande avstånd och lärarrekrytering kan ett särskilt avsnitt ägnas åt modermålsundervisning och studiehandledning, men det har min rektorskollega mycket bra koll på och snart har politikerna i riksdagen åtgärdat det juridiska problemet, hoppas vi. Vi har alltså i glesbygd levt i en situation där hur vi än gjort, brutit mot lagen. Rimligt? http://www.adalsskolan.se/om-adalsskolan/rektorn-taggar/147-rektorn-taggar-28

Uppmärksamhet kring nytänkande och innovation

Under höstterminen 2014 publicerades ett stort reportage i riksmedia om en Stockholmskola som hade tagit till ett nytt grepp: SMS till vårdnadshavare vid frånvaro. Detta hade lett till minskad frånvaro.

Ådalsskolan i Kramfors har gjort detta i 3 år.

Det här är ett exempel på hur många olika innovativa lösningar som används runt om i landet på mindre orter inte uppmärksammas av nationell media. Jag kan inte förklara om det beror på att reportrarna inte finns på dessa orter, eller om det helt enkelt är så att det inte finns intresse om orten är för långt ifrån majoriteten av läsarna. Men hur som helst är det en förlust för skolverksamheten om erfarenheterna som finns runtom Sverige inte tas till vara och rapporteras. Dessutom ger den snedvridna rapporteringen känslan av att hela Sverige inte är lika viktigt.

Integrationsfrågan och mänskliga känslor

Låt mig först skapa en gemensam definition kring ”ledarskap”. När jag skriver om ledarskap menar jag samspelet mellan chef/ledare och följare. Denna relation påverkas också av samarbetet och kulturen som finns mellan fackliga och ledning, politiska klimatet samt samarbetet mellan politiker och tjänstemän.

Vi vet att vi har ekonomiska utmaningar i glesbygden. Att skapa ekonomiskt effektiva organisationer som kan erbjuda t.ex. skola, vård och omsorg är en utmaning.

Samtidigt har små kommuner fått ta ett stort ansvar för asylmottagningen i Sverige, enligt en granskning: http://www.svt.se/nyheter/regionalt/ostnytt/sma-orter-far-ta-emot-flest-asylsokande

Låt oss nu titta på hur dessa två verkligheter kan te sig i människors sinnen och vardag. Det är nämligen så enligt min erfarenhet, att det är inom människorna, i deras känslor och i relationen med andra närstående som åsikter bildas, cementeras och sprids.

En elev som har stora svårigheter i livet har behov av insatser från elevhälsan. Elevhälsan hade möjligen kunnat göra lite mer än den ska ifall den där lilla extra marginalen i tjänsten hade funnits. Men efter tiotals års osthyvling i skolan har vi nu nått en procentsats i tjänsterna som enbart i bästa fall uppfyller lagens krav. Och det betyder samtidigt att elevhälsan tydligt måste förlita sig på samhällssystemets övriga stödinstanser. När enda BUP-mottagningen i närområdet har ledarskapsbekymmer eller är överbelastad, betyder det att en elev inte får den hjälp som den har behov av i sitt eget land. Hur känns det för den vårdnadshavaren att se sitt barn ha det här behovet men inte få hjälp? Jo, hen gråter på rektorns kontor och talar om att det var illa sedan förut, och nu sedan 700 asylsökande kommit så har det blivit ännu värre. Asylsökande har nämligen stort behov av insatser från sjukvården, inte minst barnen som har jobbiga erfarenheter att bearbeta.

Om någon nu tror att en tjänsteman ska börja i det läget argumentera för integrationens fördelar, även om tjänstemannen själv är första generationens invandrare, så har man nog inte rätt bild av situationen. Människors känslor, när det dessutom påverkar deras eget barn, spelar roll.

Vårdnadshavaren (och det är inte enbart ett fall jag skriver om) behöver inte höra att hen ska öppna sitt hjärta. Hen vill och skall slippa slå upp tidningen varje dag och höra om hur Sverige går på knäna. Hen ska slippa läsa om att polisen, sjukvården, SJ, skolsystemet, äldrevården, socialtjänsten och t.o.m. Domstolsverket har problem med ökad administrativ börda, personalbrist, astronomiska ekonomiska problem mm. Och samtidigt förväntas hen sträcka ut en hjälpande hand mot behövande människor. Är jag tydlig nu? Hen ska slippa få dessa signaler. Jag skriver alltså inte att vi ska minska invandringen eller sluta hjälpa andra. Människan, och i synnerhet gemene svensk, är solidarisk och vill hjälpa andra. Men du kan endast hjälpa en person som drunknar om du själv känner att du kan hålla dig flytande.

Varför är det här är ett större problem i glesbygd? För ett repetera: färre mottagningar skapar sårbarhet. Finns det t.ex. en BUP-mottagning på orten och närmaste är 4,5 mil bort så är det en märkbar skillnad i ens liv om du måste välja den mottagning som är längre bort. Hade närmaste funnits en tunnelbanestation bort hade det varit annorlunda.

Och när orten är liten och människor känner varandra och dessa signaler, rätt eller fel, börjar prägla närsamhället skapas en kultur och en stämning som försvårar det solidariska mottagande som vi alla vill stå bakom.

Med allt detta sagt, är Sverige ett fantastiskt land att komma till. Att ansvaret för asylsökandes vardag ska till stor del ligga på frivilliga i närsamhället är lika skrämmande som fantastiskt. Det som skett i t.ex. Kramfors kommun centrum eller i ytterområde som Nordingrå visar på att människor, enskilda individer som tillsammans skapar samhörighet, kompeneserar för brister som staten ansvarar för. Det kommer inte att vara hållbart på sikt, och staten måste oerhört skyndsamt ta ansvar för situationen. Rätt hanterat kan asylmottagning, integration, sysselsättningsfrågan och urbaniseringen bli föremål för effektiva åtgärder och ge positivt resultat.

Jag inledde integrationsavsnittet med ledarskapsfrågan och vill avsluta med den. Signalvärdet i samhället är avgörande. Det är inte att vi har människor från andra kulturer bland oss som skapar friktion. Det är vilka signaler som sänds från olika samhällsinstanser som avgör. Om vården har ekonomiska problem så att personalen inte kan få en lussebulle till julavslutningen, men ledningen för organisationen åker på ”konferens” för tiotusentals kronor som julavslutning, så skickar ledarna signaler som blir svårhanterliga och påverkar tilltron i samhället. Och tilltron är det som håller ihop samhället. Det börjar med ledarskapet, och slutar med ledarskapet!

Avslutning

Om du som nationell makthavare läser detta blogginlägg och tänker: det där är frågor som måste lösas på golvet av tjänstemän eller att det här är ”verksamhetsfrågor”, så tror jag tyvärr att jag inte lyckats förmedla vari utmaningarna ligger.

Nu inväntar jag att någon ska be mig skriva blogginlägg igen. Då lär ämnet bli det genomsjuka betygssystemet och argumenten för att skrota hela systemet snarast möjligt.

Läs gärna min blogg (http://www.adalsskolan.se/om-adalsskolan/rektorn-taggar ) och följ mig via Twitter, @peva79 för mer utbyte kring aktuella frågor!