Några tankar om landsbygdsutveckling från Skottland

Detta har varit en stor dag för mig i de nordvästra delarna av det skotska höglandet. För det första sitter jag utomhus och njuter av ett sällsynt solsken och värme uppemot 25 grader samt blå himmel – vår ”en dag av sommar”. Detta skämt kommer att eka glatt genom byn resten av dagen. Det är denna blandning av realism, pessimism och humor som är kärnan i det skotska lynnet. Att hoppas på det bästa, men förvänta sig det värsta.

För det andra har jag just sett min femåriga dotter kliva på skolbussen för första gången. Det medför blandade känslor – glädjen att se hur ivrig hon är att få lära sig saker och samtidigt lite oro över detta nya skede i hennes liv, där hon tar steg mot ökad självständighet. Att hoppas på det bästa, men vara förberedd på en del skrubbsår längs vägen.

För det tredje har jag precis kommit tillbaka från ett besök hos min familj i Red Hook i delstaten New York. Det var härligt att möta familj och vänner igen, steka i den varma solen och se hur min lilla by har vuxit och förändrats under de elva år som gått sedan jag och min man flyttade till platsen där han vuxit upp, nära den lilla fiskebyn Ullapool. I Red Hook har utvecklingen drivits av olika delar av civilsamhället. Bondens marknad, välgörenhetsarrangemang, och stöd till start och drift av lokala företag. Amerikaner är väldigt positiva och tåliga – hoppas på det bästa, gör ditt bästa och uppmuntra andra att också göra det!

Jag får medge att en del av min medfödda optimism har slipats av efter min utlandsflytt. Det behöver inte nödvändigtvis vara dåligt, utan en dos realism och förståelse av att saker och ting sker på olika sätt på olika platser kan till och med vara bra. Utveckling i det skotska höglandet drivs inte av paradorkestrar och fotbollsmammor som skapar välgörenhetsarrangemang. Gles befolkning och ett bergigt landskap är utmaningar som vi lever med varje dag, även om det inom parentes ska nämnas att Ullapools säckpipeband precis vann värdsmästerskapstiteln i sin klass, så jag kanske behöver tänka om när det gäller orkesterns roll.

En nyckel för att hantera dessa utmaningar är att också erkänna de positiva värden som de medför får våra gemenskaper, och att förändra perspektivet från en djupt rotad attityd med fokus på brister till en med fokus på tillgångar. Detta är, förstås, ingen enkel uppgift. Bortom kärleken till det fantastiska landskapet finns fortfarande en underström av ilska mot den reduktion som genomfördes i det skotska höglandet för flera hundra år sedan. Människor tvångsförflyttades från platser där de bott och verkat under generationer till platser med mycket sämre förutsättningar för att mäktiga landägare ville öka avkastningen på sina tillgångar. Ett hårt arbete med att flytta stenar och succesivt öka jordens bördighet följde. Som ”tack” tvingades arrendatorerna att betala kraftigt ökade arrenden, och tvångsförflyttades igen för att skapa utrymme för mer stordrift i godsägarnas verksamheter på den nu brukbara jorden. Systemet skapade förstås en känsla av att det inte är värt att arbeta för en förbättring. Ännu hundratals år senare finns känslor av apati och misstro mot utvecklingsprojekt och förbättringar.

Men saker har förändrats och fortsätter att göra det. I vår kommun Wester Ross bygger den lokala ekonomin i hög grad på avkastningen från och kvaliteten i naturen och våra omgivningar. Detta är inget nytt för högländare, som av tradition är vana att klara sig själva. Varje år kommer ungefär 70 000 besökare hit, och besöksnäringen svarar för cirka 35 procent av arbetstillfällena. Alla här förstår att vår ekonomi är direkt beroende av vår miljö, särskilt när det gäller turism och markanvändning, och att en utveckling behöver anpassas för att kunna upprätthålla både ekonomin och miljön.

Nedskärningar från statens sida har under de senaste åren blivit en utmaning för landsbygden, när lokala beslutsfattare får färre medel att använda för välfärdsproduktion som utbildning, kollektivtrafik och infrastruktur. De strukturella nackdelar, miljömässiga hinder och högre produktionskostnader som ofta är fallet i höglandet minskar möjligheten till en ekonomisk avkastning som finns i andra delar av Skottland. Bredbandsutbyggnad och mobiltäckning, som i dagsläget utgör förutsättningar för affärsverksamhet, släpar efter i det bergiga kustlandskapet. Så vad gör vi åt detta?

Vi finner vägar att få det att fungera!

Under senare tid har utvecklingen av småskalig, lokalt ägd, vatten- och vindkraft i Wester Ross fötts ur en önskan att producera grön energi, skapa arbetstillfällen och återinvestera i lokal utveckling. Tanken är att bryta beroendet av statliga medel. En fantastisk följdeffekt av detta arbete är att det etablerats nya relationer mellan samhällen som tidigare varit isolerade från varandra på grund av avstånd och svår terräng. Denna utveckling har i sin tur gynnats av en utbyggnad av bredband, som en del av en omfattande satsning av Skottlands och Storbritanniens regeringar, regionala stödstrukturer och British Telecom för att stödja lokal utbyggnad av fibernät. Detta skapar bättre förutsättningar för besöksnäringen, men också nya möjligheter för att kombinera ett livsstilsval att bo i det skotska höglandet med möjligheter att arbeta hemifrån.

Under en följd av år har den skotska staten utvecklat politik och lagstiftning som uppmuntrar och stödjer gemensamt ägande av tillgångar, så kallat ”Community Right to Buy”, eller CRtB. En lagstiftning från 2003 ger möjligheter för civilsamhällets aktörer att köpa mark och byggnader under vissa omständigheter, något som är en mycket stor förändring mot tidigare förhållanden. Detta ger möjligheter för ökat inflytande över frågor som rör lokal utveckling från lokalsamhället. (Mer information om detta finns här.) Förändringen är närmast en revolution i ett land där färre än 500 personer äger mer än hälften av all mark. Skottlands befolkning uppgår till 5 317 000 personer, vilket betyder att mer än hälften av en viktig resurs ägs av 0,008 procent av befolkningen. Den största CRbT som hittills ägt rum var ett köp av 93 000 tunnland på yttre Hebriderna, där South Uist, Benbecula och Eriskay köptes från en frånvarande markägare. Efter år av utflyttning och brist på utveckling lyckades byborna etablera en vindkraftpark och skapa intäkter genom täktavgifter, avgifter från fiske och jakt och upprustning av en herrgård som nu hyrs ut för mer än 200 000 kronor per vecka.

Wester Ross tog ett viktigt steg tidigare under 2016, då området blev antaget som biosfärsområde av UNESCO. Jag är stolt över att ha bidragit till det. När min dotter föddes för fem år sedan påbörjade jag en mastersutbildning i ”sustainable mountain development” på Perth College vid University of the Highlands and Islands. Efter mer än tio år i musikbranschen ville jag tillbaka till mina älskade berg och akademiska rötter. Jag har sedan tidigare en kandidatexamen i antropologi med inriktning mot Nepal. Nu behövde jag uppdatera och vässa mina kunskaper för att kunna finna ett arbete i min nya miljö. Tack vare mina studier och lokala kontakter fick jag frågan om att sammanställa ansökan till UNESCO. Det var ett hårt arbete. Biosfärskonceptet kan vara ganska luddigt, och att övertyga alla intressenter om att detta var en bra väg framåt för vårt område var inte enkelt för kommunens utvecklingschef. Det fanns en oro att det skulle kräva ökad byråkrati, medföra ökade restriktioner och högre skatter eller bara vara ytterligare ett initiativ av regeringen som snart skulle rinna ut i sanden när den första entusiasmen klingat av. Nu, sex månader efter utnämningen, ser vi ett ökat intresse från olika aktörer i Wester Ross att dela information och andra resurser med varandra, och vi hoppas att biosfärsområdet kan fungera som ett paraply för lokal utveckling. Projektet med att skapa ansökan är i sig ett gott exempel på samverkan mellan staten och civilsamhällets aktörer som visar på fördelarna med staten som möjliggörare genom investeringar och kapacitetsutveckling, snarare än en frånvarande stat. The International Council for Local Environmental Initiatives har faktiskt visat att hållbar utveckling blir mer framgångsrik om lokala initiativ knyts till institutioner, och det verkar också vara fallet i det skotska höglandet.

Lokal utveckling baserat på lokala initiativ behöver se bortom ”här och nu” in i en gemensam framtid med ett gemensamt ansvar för hållbar utveckling för att lyckas. Landsbygdens och statliga aktörer behöver vara flexibla och förstå varandras styrkor och svagheter. Precis som individer tillsammans definierar en grupp, kommer ett lands styrkor att vara beroende av de lokala sammanhang som tillsammans utgör det. De tre perspektiven som väcktes i mig när min dotter klev på skolbussen för första gången gäller: hoppas på det bästa, förvänta dig en del felsteg längs vägen och fortsätt framåt!

 

Natasha Hutchison är konsult i lokal utveckling och bor i den nordvästra delen av det skotska höglandet med sin man, en femårig dotter, 20 hönor och en hund.

Texten är översatt av Magnus Fredricson som är processledare för Strukturbild Skaraborg och som lärt känna Natasha genom arbetet i biosfärsområdet Vänerskärgården och Kinnekulle. Magnus tillbringade en vecka runt Ullapool i somras, och kan intyga att området är mycket vackert, och att det överallt finns spår av spännande lokal utveckling.