Här finns vår gemensamma berättelse men också vår framtid

Snön knarrar under mina skor. Det är som att snön inte vill släppa taget om mig och gnäller vid varje steg som tar mig framåt. Ljudet i kombination med rörelsen ger en meditativ känsla. Hjärnan vill gå på stand-by men jag har inte tid med själavård. Jag har bråttom då jag är försenad. För ett par dagar sedan hade en glad tjej från ett nyhetsbolag med flashigt namn hört av sig. Idéen var lika förutsägbar som vårens modenyheter för killar. Dom ville ”komma upp” för att träffa mig och andra samer för prata om det förtryck mitt folk blivit utsatta för.

Ett svårt ämne att förhålla sig till och sätta de rätta orden på. För det är svårt att ärva skuld. Det är något som inte går att värja sig ifrån och inte heller förneka. Ärren finns där vare sig man vill det eller inte. Det är som den 30:e i varje månad då räkningen obönhörligen måste betalas vare sig man vill det eller inte. Jag bor på en plats som är ingenstans men ändå någonstans där historien finns skriven i de 6000-åriga fångstgroparna, i stenarna som fördes samman med mänskliga händer för kanske tusentals år sedan och blev till små solsystem av eldstäder som skänkte både värme och gemenskap.

Här skrevs vår berättelse och här fördes de traditionella kunskaperna vidare. Markernas wikipedia är de namn som förfäderna gett till fjällen, älvarna och sjöarna. Fantasin eggas såsom ficklampans sken gör i ráhkkasen (sovtältet) då ännu en bok om Harry Potter ska plöjas. Namn som Gárddevárre (fjället med rengärdet), Buokkek (platsen där det finns en buogge, en samisk förrådsställning) eller Gárranistjåhkkå (korptoppen) är som kåtastänger som rests av mina förfäder – som befäster vår existens och vår boplats.

Här finns vår gemensamma berättelse men också framtid. Jag bor i centrum av polcirkeln som för samman miljontals människor runt om vår glob. Där den afganska killen sparkar boll med renskötartjejen eller barnbarnet till vattenrallaren som byggde älvarnas dammar. Till synes helt olika kulturer med så olika bakgrunder men ändå samma. Vi är så nära men ändå så långt borta. De långa avstånden är vår frizon men också vår fiende. Där trettio mil i buss är en realitet för den Håkan Hellström-suktande tonåringen som vill se honom spela på Kulturens hus i Luleå. Där den milslånga föreställningen av myrar och kalhyggen blir förbandet innan hen är framme vid konserthusets kvava luft och Håkans kärlek. Hans strof om att ”vinden håller tal vid en hamburgerbar. Den har blåst sig trött och alla flickor har gått hem.” känns så bekant. Hans turnébuss måste ha stannat nångång vid Borgargrillen och dess stekos eller så har han käkat popcorn på trappan till Bio Norden. Fast här finns också mycket skaparkraft med konsten, musiken, aktivismen. Vi är så långt borta men ändå så nära. Vi är här.  

Jag är framme vid vår uppgjorda mötesplats. Kameran är på plats och tjejen från det flashiga nyhetsbolaget står där med sitt kluddiga block. Hon är full av frågor om mitt folks historia, om förtrycket och vad det gör med mig som person. Jag tittar ut genom de oputsade fönstren och längtar bort. Jag vill kunna ta av mig denna ryggsäck av historisk barlast och få känna de lätta steg som bara en tung och kvarlämnad ryggsäck kan ge.

Jag vill berätta historien om mitt folk som inte bara är ett mörker. Jag vill ta tag i den vänliga reportern och ta med mig henne till en random förfest inför den stundande samedansen. Där silver putsas samtidigt som ljummen cider sippas till ljudbilden av powerdansbandsmusik som är dopad med jojk och tung basgång. Det är kvällen då allt kan hända och händer. Där ett dansgolv blir gemenskapen samtidigt som de tusen koltarna blir regnbågar av glädje och bortglömda ryggsäckar.

 

Henrik Blind

Jokkmokk

Vi har nått Peak Urban

När alla pratar om ett fenomen (som inte ÄR en naturlag) som om det vore en självklarhet kan man vara säker på att man nått ”peaken”. Och där var vi alldeles nyss när det gäller urbanisering. Det har varit självklart att ”alla vill bo i städer” och självklart att städerna skulle fortsätta växa ohämmat på bekostnad av landsbygden.

Idag växer 280 kommuner i Sverige och in- och utflyttningen på landsbygden har varit balanserad sedan 80-talet. Varför städerna växt är inte för att det kommer busslaster från inlandet utan ”busslaster” från Syrien, Somalia och Afghanistan och att det föds mer barn.

I den värld vi lever i upplever fler och fler att den trygghet som landsbygden kan ge är ett värde som man vill komma åt. Så mitt tips är att redan nu investera i fastigheter på landsbygden för de kommer gå åt som smör i solsken. Fördelarna med att bo på landsbygden är många, närheten till människor, samverkan, enkelhet, låga kostnader och mer tid.

I och med bredbandsutbyggnad, möjligheter till fler platsoberoende arbeten och smarta servicelösningar finns oändliga möjligheter. Vi är inte där än, det finns en hel del att göra, det finns särskilt olika förutsättningar och förväntningar på stad och land. Många resurser satsas fortfarande i städerna, infrastruktursatsningar och bredbandsutbyggnad saknas i delar av Sverige och det behövs regelförenklingar och avbyråkratisering. Där har den parlamentariska landsbygdsutredningen många goda förslag som vi hoppas på att man ska genomföra.

Oavsett är det verkligen dags att skaka av den gamla bilden av en landsbygd som lite bakom (både flötet och tiden) och ge plats för den verkliga bilden av landsbygden som innehåller både och, och lite till, precis som städerna. Barn spelar Pokemon Go eller har fidget spinners både på Södermalm och i Sollefteå. Det föds barn både på Södermalm och i Sollefteå (så båda borde ha tillgång till ett BB) och det skapas nya företagsidéer både på Södermalm och i Sollefteå och det värde som genereras på Södermalm och i Sollefteå borde i större utsträckning landa lokalt.

Så fundera på ert synsätt. Hur tänker du på land och stad? Peak Urban är här. Dags att tänka nytt och tänka om. Hela Sverige behövs för att kunna utveckla vårt gemensamma land.

Terese Bengard

Verksamhetschef Hela Sverige ska leva

Fd kommunalråd och kommunikatör bosatt i Hammarstrand, Ragunda kommun, Jämtland

Känslan av att vara den andra

Ni vet det här man brukar säga om att kvinnan är det andra könet, eftersom mannen är normen? Under större delen av mitt liv har jag haft en känsla av att vara den andra svensken. Att i den gemensamma berättelsen om landet Sverige så har inte mitt liv, min verklighet och min identitet som boende på den jämtländska landsbygden fått plats. Berättelsen om Sverige under mina 36 livsår har i stort sett varit berättelsen om staden, och framförallt om Stockholm.

Read More